Natilii

Det finns en sång som du inte kan höra utan enbart förnimma i preferin.  Det finns en melodi I sorg och glädje. I tro och i hopp. Livet har en melodi den går i vitt den går i svart. Den går högt och den går lågt.
Toner av skratt och toner av gråt. Toner av vänskap och toner av hat. Förtroende krakelerar och spillrorna skapar en ödslig ton.
Varje liv och varje kliv skapar en ny vers. En ständig förändring och i texten byts vi ut mot du och vi mot dem.
En sång som aldrig kan höras men du vet att den finns. Den har spelat i tusentals år och kommer spelas i tusentals till.
En känsla av förtvivlan som byts mot panik hörs som ett skrik. För någon en sanning för en annan ett svunnet minne. Sanningen svider och minnena bleknar. Melodin den fortsätter du skriva tills tiden har stannat och inget finns kvar. När tron den har försvunnit och hoppet det har dött. När lågan har slocknat och vinden är stilla. Först då kan du höra den stilla melodin. Vilken du varit med och skapat och satt din prägel på. Men vem lyssnar då?
Kanske ingen lyssnar, kanske alla hör. Men vad spelar det egentligen för roll?
Det finns en melodi som skapar en sång du inte kan höra. Den går inte att skriva om. Nej inte en endaste ton.