Efter 1 år är nästan alla friska igen. Så löd domen. 8 år senare har inget hänt.
I 8 år har jag levt med att inte riktigt veta hur jag kommer se ut. Hur jag kommer orka just den dagen. Kommer varenda liten söm kännas som en kniv mot kroppen? Kommer jag kunna gå eller kommer fötterna vara svällda som fotbollar?
Att ha svårt att sitta pga trycket, att skor som inte trycker är helt omöjlig att hitta. Allt detta har jag väl till viss del accepterat.
Men vissa dar är det så jävla jobbig. Hela kroppen kliar och gör ont. Allt skaver. Jag har inte kunnat sova för att det kliar. Jag orkar inte vara på humör mot varken familj, vänner eller pojkvän. Det är jobbigt. Att inte kunna vara den som jag vill vara för att något äter upp min energi. Jag försöker verkligen att vända allt till något positivt men ibland går det inte och det går ut över de jag har närmast.
Just nu är jag i en bättre period men förra året var en pers, jag slet, min kropp slet.
Jag har verkligen försökt att inte låta det hindra mig från att hitta på saker eller från att gå ut men inte är det så kul att visa sig bland folk när man ser ut så där. Kortison som är det enda som hjälper är inte bra och dödar osterblasterna vilken skapar benskörhet och av den anledningen vill inte läkarna skriva ut det. Jag förstår dem men just då när en blir nekad blir jag så arg. Inte på dem egentligen utan på hela situationen.
Jag har verkligen försökt att inte låta det hindra mig från att hitta på saker eller från att gå ut men inte är det så kul att visa sig bland folk när man ser ut så där. Kortison som är det enda som hjälper är inte bra och dödar osterblasterna vilken skapar benskörhet och av den anledningen vill inte läkarna skriva ut det. Jag förstår dem men just då när en blir nekad blir jag så arg. Inte på dem egentligen utan på hela situationen. Jag vet att det kunde varit värre, cancer tex. Det här dödar mig inte och det är jag tacksam för. Men urticaria är jobbigt och jag önskar inte min värsta ovän det.
8 år av stundtals helvete
Allmänt KommenteraEfter 1 år är nästan alla friska igen. Så löd domen. 8 år senare har inget hänt.
I 8 år har jag levt med att inte riktigt veta hur jag kommer se ut. Hur jag kommer orka just den dagen. Kommer varenda liten söm kännas som en kniv mot kroppen? Kommer jag kunna gå eller kommer fötterna vara svällda som fotbollar?
Att ha svårt att sitta pga trycket, att skor som inte trycker är helt omöjlig att hitta. Allt detta har jag väl till viss del accepterat.
Men vissa dar är det så jävla jobbig. Hela kroppen kliar och gör ont. Allt skaver. Jag har inte kunnat sova för att det kliar. Jag orkar inte vara på humör mot varken familj, vänner eller pojkvän. Det är jobbigt. Att inte kunna vara den som jag vill vara för att något äter upp min energi. Jag försöker verkligen att vända allt till något positivt men ibland går det inte och det går ut över de jag har närmast.
Just nu är jag i en bättre period men förra året var en pers, jag slet, min kropp slet.Jag har verkligen försökt att inte låta det hindra mig från att hitta på saker eller från att gå ut men inte är det så kul att visa sig bland folk när man ser ut så där. Kortison som är det enda som hjälper är inte bra och dödar osterblasterna vilken skapar benskörhet och av den anledningen vill inte läkarna skriva ut det. Jag förstår dem men just då när en blir nekad blir jag så arg. Inte på dem egentligen utan på hela situationen.
Jag har verkligen försökt att inte låta det hindra mig från att hitta på saker eller från att gå ut men inte är det så kul att visa sig bland folk när man ser ut så där. Kortison som är det enda som hjälper är inte bra och dödar osterblasterna vilken skapar benskörhet och av den anledningen vill inte läkarna skriva ut det. Jag förstår dem men just då när en blir nekad blir jag så arg. Inte på dem egentligen utan på hela situationen. Jag vet att det kunde varit värre, cancer tex. Det här dödar mig inte och det är jag tacksam för. Men urticaria är jobbigt och jag önskar inte min värsta ovän det.